RysareochFantasy

Ja, en Novellsamling som du med enkelhet finner på biblioteket, alternativt via fjärrlån. Det finns även till försäljning på SF-butiken. Här nedan följer en liten genomgång av innehållet.
Det tysta ropet, novellen som inleder samlingen med samma namn är superb. En fruktansvärd dystopisk mardröm späckad med iskall cynism. Gjord på ett i Sci-fi välkänt tema: en ondskefull dator, en teknik utom mänsklig kontroll. Jag nöjer mig med att citera följande rader ur den;
Det går inte att beskriva de smärtor vi kände av att inte ha ätit på flera månader. Och ändå hölls vi vid liv. Magar som bara var kittlar med syra, bubblande skummande, som hela tiden sköt spjut av rakbladstunn smärta in i våra bröst. Det var smärtan vid dödlig röta, dödlig cancer, dödlig paresis. Det var en oupphörlig smärta.

Och vi gick genom råttornas grotta.

Och vi gick längs den kokande ångans stig.

Och vi gick genom de blindas rike.

Och vi gick genom förtvivlans moras.

Och vi gick genom tåredalen.

Även om Store Sam var min vän inte griper lika hårt är det en bra novell. Intressant, på mer än ett sätt. Ellisons kärva språkbruk som ordentligt framträder i novellens berättarröst, är synnerligen avundsvärt.

I tredje novellen Ögon av Damm- börjar det febriga berättandet och det långtråkiga, adjektivspäckade beskrivande som präglar de avslutande tre novellerna att på allvar slå igenom. Fast i jämförelse knappt märkbart. Tjatig och lite väl segdragen i berättandet, är ändå historien i grunden bra. Fast den hade nog kunnat vara bättre.

Mytens Värld är däremot en grym och tung berättelse, nästan i klass med Det Tysta Ropet. Tre skeppsbrutna på en fjärran planet, möter ett främmande väsen. Kliché javisst, men Ellison talar med en helt egen röst och novellen är en grym betraktelse av människans inre väsen, ett tema som genomsyrar hela samlingen. Och det är inget gott som visas upp för publiken, det är en avgrund av amoralitet och förvrängda själar.

Galningen tjattrade över dynerna mot dem. Hans trasor luktade avföring, och håret flödade okammat från huvudet till skuldrorna, händerna var ondskefulla klor som sönderslet luften medan han skrek och skrattade och rasade mot dem i ett utbrott av manisk förstörelselusta.

Dunder.

Novellen Ensamhetsvärk, verkar vara Ellisons egen favorit. Det säger han åtminstone i den här samlingen (utgiven 78 i sverige) och som namngett den andra samlingen fast den då mer passande heter Ensamvärk.

Jag kan förstå varför detta är hans personliga favorit. Det är en modig novell som behandlar skilsmässa, på ett nästan smärtsamt ärligt plan. Vissa saker känns brännande nära även för mig, även om jag inte varit i just den sitsen. Särskilt bra är den inte i alla fall i mitt tycke. Inte som helhet, vissa partier är kanon men det räddar ju ingenting. Hetsigt, spretigt och självutlämnande slår orden emot mig och fast några biter far merparten iväg som meningslösa rikoschetter. En terapinovell, som borde stannat i byrålådan.

En kul detalj är att Ladies man, översätts i den här versionen från ´78 med Fruntimmerskarl och i den andra samlingen till det minst sagt bonnklingande Pigtjusare. Ha, ha! Jag föredrar helt klart den äldre tolkningen.

Sjätte novellen Drakdräparens Dröm kallar Ellison själv för LSD-liknande, men trots vissa hattiga och förvirrande partier, liksom alltför många adjektiv och beskrivningar, upplever jag den som något bättre än föregående. Men inte mycket. Eller vad sägs om;

...färger som slungades som vattenfall av blommor mot hans huvud, millionfärger, blomsterskuggor, klarheter, glädjekrossande allting som fick en att slunga tillbaka och anstränga strupen för att sjunga, sjunga, sjunga häpnadens sånger och för alltid...

Avslutande novellen Pretty Maggie Moneyeys aka Vackra Maggie Penningblick aka i den andra samlingen- i nyöversättning av Dorothee Sporrong- Vackra Maggie med Dollartjacken. Det kan ha att göra med var i landet med man är uppväxt, men nog låter gamla versionen bättre även här?

Det spelar ingen direkt roll, precis som i fallet Ensamvärk kallar Harlan Ellison den här för en personlig favorit och har en väldigt intressant bakgrundshistoria om hur novellen kom till. Den berättelsen är fan så intressantare än själva novellen. Mannen har ett vackert språk när han lägger den sidan till, men som helhet är den usel. Det anser jag tack var flumskrivandet som utmärkte även föregående:

Modern hade arbetat på ett långtradarfik, fadern hade beställt biff och bönor. Modern hade just kommit över en svår scen, obestämt ursprung, otillfredsställande kulmen. Modern hade beställt sängen. Och bönor.

Om ingen förstår utdraget ovan så ska det alltså berätta hur Maggies föräldrar möttes och tillverkade henne.

Som ni kanske redan anat, anser jag Det Tysta Ropet vara en något ojämn samling. Den går ut hårt, men hänger allt mer på repen ju närmare man kommer finalen.
Sedan är det ju såklart en smaksak, det finns säkert de som uppskattar ovanstående exempel på Harlans sätt att skriva flummigt.
Jag gör det absolut inte.

Ja mina vänner...
Några rullar har det blivit, i pauserna mellan Argentoboxen.
En Bukowski, två komedier och resten så kallad skräck.
Hey Ho -Let´s Go!







Factotum - Briljant Bukowskitolkning
Barfly var ingen höjdare, snarare genomusel. Boken Hollywood var som bäst när den gjorde narr av hela filmatiseringsgrejen, men ändå den av Charles böcker jag gillat minst.
Bent Hamers version av Factotum lyckas dock där Barfly inte ens var i närheten.

Factotum följer bara till en liten del boken, övrigt är ett ihopplock ur andra böcker och noveller. Det är ett genidrag av manusförfattaren tillika regissören Bent Hamer. Även filmen i övrigt är genialisk och kommer så nära Bukowskis sätt att berätta sina historier i stil och utförande, att jag har svårt att se hur man kan komma närmare. 
Matt Dillon är inte en porträttlik Bukowski/Chinaski, men han har fångat själva essensen. Kroppspråket, hållningen, klädstilen och sättet att prata. Bilden ovan, hur han tar blosset, är en exakt Bukowskipose. Med någon annan i rollen hade filmen fallit.

Några detaljer är att anmärka på; Marisa Tomei ser alldeles för bra ut för att vara en av huvudpersonen Chinaskis ragator. Lili Taylor lyckas däremot exceptionellt väl att gestalta en typisk labil fyllekäring. Fast när hon steker ägg åt Chinaski i bara underkläderna ser man hennes vältränade mage och det ser ju lite märkligt ut. Och fast det funkar alldeles utmärkt att förlägga handlingen till nutid, så reagerar man på att alla röker -på kontor såväl som barer. 
Men det där är petitesser. Fästmön tittade tvivlande på mig medan jag garvade å ena sidan och blev berörd å andra sidan. "Det händer ju för fan ingenting! Dom super ju bara.", sade hon. 
Själv anser jag den vara en av de bästa filmer jag sett senare år och önskar gärna en uppföljare. Jag tror Postverket hade gått att fimatisera på ett liknande sätt.  




The Rats - Gnagande fasor
Det är en tv-film, ganska b i kvalité och med ett minst sagt krystat slut. Men jag gillade den skarpt. Det smarta är hur de mordiska skadedjuren dyker upp på platser som man förknippar med renlighet och inte råttangrepp; som simhall och provhyttar i klädesaffärer.
Sedan används riktiga råttor i de flesta scener, och man sparar på datoranimationerna tills det väller fram i tusental, alternativt när man visar närbild på en morrande rackare. Det gillar jag. Alldeles för många av de här elaka-djur-rullarna senare år har förlitat sig åt helvete för mycket på datorns förmåga.
Ett fint samspel mellan Mädchen Amick (Twin Peaks) och råttutrotaren ger en behaglig lunk mellan gnagarattackerna.





Brutal - Underhållande Bskräckis.
Ja den här är mer rolig än den är spännande. En psykopat i en småstad mördar brudar, gärna sådana med en rejäl sexuell aptit. En kvinnlig polis som till på köpet har en sunkig affär med byns gifte sheriff, gör sitt bästa att lösa fallet -bland annat genom att hyra in en autistisk snubbes blodhundar. Det ser roligt ut när de där blodhundarna promenerar vid sidan om, utan att så mycket som att vädra i luften.
Trots titeln är den inte speciellt brutal. Det vitsas friskt med glimten i ögat. Det råder ingen tvekan om att alla inblandade vet att det är en B-film de gör, och verkar trivas alldeles utmärkt med det.
Det gör jag med.



Dont Mess With The Zohan - Adam Sandler
Ända sedan jag hemma hos en kompis i Ängelholm för första gången såg The Wedding singer, har jag varit förtjust i Sandlers filmer och den sortens humor. Senare år har det dock slackat sig rejält mellan skratten och filmerna har saknat den där charmen från exempelvis Happy Gilmore och Big Daddy. Bögkomedin Chuck och Larry var ett ordentligt bottennapp. Så jag började titta på den här med viss tvekan.
Sandler spelar en slags superhjälteliknande agent för Mossad som spöar arabiska terrorister, dansar disco och har ett spann sköna damer i släptåg. Men egentligen drömmer han om att bli hårfrisör och drar inom kort till NY för att söka lyckan. "The zohan" är inte alls pro-israel, utan driver friskt med både muslimer, judar och hela mellanösternkonflikten. Jag kan tänka mig att den väcker ont blod lite varstans och det är ju en klar bonus. Zohan når inte riktigt de gamla höjderna, men är ett strålande stycke infantil humor för folk som inte riktigt växt upp.



Big Stan - Rob Schneider
Rob spelade också en stor roll-med den äran- i Sandlers Zohan. Big Stan handlar om en fifflare som tilldöms fängelse, fast med väntan på inställelse ett halvår. Det halvåret ägnar sig Stan åt att tränas av en mästare -David Carradine gör ett otroligt rollporträtt- för att slippa bli våldtagen analt på kåken. Det är lika korkad och barnsligt som vanligt och gillar du inte Schneider ska du definitivt hålla dig långt borta. Själv gillar jag den lille Rob och tyckte Big Stan -liksom Zohan- var ett lyft jämfört med senare års filmer, även om den inte riktigt håller rakt igenom. 





 

Jag läste Dödsdansen första gången för närmare femton år sedan.
Den gjorde ett enormt intryck på mig, delvis för att det var den första rena faktabok/facklitterära bok jag läste. Den fick mig att upptäcka en hel del film och litteratur jag missat och nu vid omläsningen kan jag konstatera att många av Kings slutsatser har fastnat rejält.

För jag tycker fortfarande att det är träffsäkert skrivet och emellanåt är analyserna riktigt knivskarpa. Största behållningen är Kings utgångspunkt i sin egen smak och vilka alster som färgat honom under hans uppväxt.

Däremot håller jag inte med honom i en stor del av det han skriver och jag retar mig på allt sidutrymme som upptas av hans egna alster. Visst har de varit betydelsefulla för skräckgenren, men det blir lite väl jävigt när författaren själv analyserar sina egna verk. Speciellt som han tex sågar Blattys Exorcisten, och inte särskilt ingående behandlar den strålande filmatiseringen.
Det blir med all tydlighet också klart hur många gånger den gode Stephen anpassat sig och förvanskat sina verk i försök att tillfredställa kritiker och filmbolagsfolk.

Ett stort problem är att boken behandlar skräck i film, tv och litteratur mellan 1950-1980, vilket innebär att många av de böckerna och filmerna som betytt mest för mig -född 77- hastas igenom eller behandlas i periferin. Det är intressant när det kopplas till Kings barndom som sagt, men inte annars.
För mig ger det ingen större behållning att läsa om gamla filmer och radioprogram från långt innan jag var påtänkt.

I ett av de avslutande kapiteln skriver han om autentiska våldsdåd som sägs ha inspirerats av skräck ur populärkulturen. Några år senare drog han ju som bekant in sin egen, alldeles utmärkta roman Raseri för att det påståtts att den influerat en skjutgalen elev.
Sånt gör mig bara förbannad. Det är inte böcker, film,musik eller serier som får folk att gå bärsärkargång, det är faktiskt helt andra faktorer. Det är åtminstone jag övertygad om.

Det är möjligt att människor på gränsen till sammanbrott söker sig till en viss sorts litteratur och musik, men det gör också tusentals, ibland miljontals andra och de finner i regel tröst istället för inspiration. Alla som kollar på porr går inte ut och våldtar, men vissa gör det.
Redan i den avslutande delen av Dödsdansen märks något av Kings dåliga samvete över vad han skriver om och han trasslar in sig i ett tröttsamt och ängsligt försök att förklara sig.
Varför han nu skulle det?

Sammanfattningsvis, kan jag ändå rekomendera de som är intresserade av ämnet att kolla upp Dödsdansen. Den har helt klart sina poänger. Men jag hade nog ännu hellre rekomenderat En Hantverkares Memoarer - Om att skriva som i det långa loppet betytt mer för mig personligen.
I efterhand borde jag nog ha låtit Dödsdansen förblivit i salig hågkomst som min första läsupplevelse av den sorten.

En omedelbar favorit..

 

 

Ibland tar man den där lilla plastskivan, ser den åka in med släden och hör maskineriet surra precis som vanligt.

Fast istället för några timmar att slå ihjäl får man något som i brist på annat, måste kallas magi.

Min familj hade tidigt video, tack vare mina halvsystrars far. Filmerna var främst karate; du vet Bruce Lee och grabbarna. Ibland otextade dubbade till engelska, ibland på Japanska eller något annat asiatiskt språk.
Man förstod det mesta av handlingen ändå, utan att förstå språken och gamla karatefilmer är fortfarande en njutbar nostalgitripp för mig.

På denna tiden dök även filmer som till exempel Silver Fang upp, men andelen Anime och Manga som nådde de svenska massorna var få.

 

Men på allvar väcktes intresset med Frank Millers Daredevilsvit, och då framför allt Elektras entré, lönnmördarninjorna Handen –personifierade av den tyste, kuslige mördaren Kirigi.
I blaskan –Daredevil hade en period (med start 1986) egen tidning innan han ingick i tidningen Marvels Universum- fanns även faktasidor om Ninjas, Samurajer och deras vapen.
Jag var runt nio bast och fullkomligt såld. Några år senare kom berättelsen om X-mens och främst Wolverines äventyr i Japan, något som förstärkte och fördjupade.

Snart läste jag Robert Sheas böcker om Shike, Ninja-trilogin av Eric Van Lustbader och ”Den japanska motsvarigheten till Borta Med Vinden” (som jag inte minns vad den hette).

Tidningen Samurai, utgiven av Horst såklart, var även den ett måste, även om det svindyra priset gjorde att jag missade många utgåvor.

 

Men förutom Spirited Away, SVT´s visningar av Kurosawa och lite annat har det varit tunnsått med Japansk underhållning sedan de där viktiga perioden från mitten av åttiotalet till mitten av nittiotalet. Lustbaders böcker urvattnades till rena skräpet, Tidningar lades ned och jag fick med tiden helt andra ekonomiska prioriteter än att läsa serier. (Puben etc)

En viss uppryckning på området har ju kommit senare år i och med den asiatiska skräckvågen, liksom en del Hongkongaction.

För övrigt ansåg jag Crouching Tiger Hidden Dragon vara gravt överskattade. Balettfäktningen med bensprattel i trädtoppar såg löjlig ut och storyn var komplicerad. Hero var bitvis ännu vackrare hantverk än …Hidden Dragon, men detsamma kan sägas även om den.

Den onde...

 

Men för att återknyta till den påstådda magin i inledningen, så såg jag i helgen filmen Azumi

Till skillnad från Hero och Crouching Tiger Hidden Dragon, är Azumi helt klart min kopp grönt te. Storyn är simpel och suverän;

Azumi blir föräldralös i tidig ålder på ett grymt sätt. Tillsammans med en grupp jämnåriga pojkar uppfostras hon av en mästare i svärdskonst, med slutmål att förbereda ungdomarna för det stora uppdraget.

 

När tiden väl är inne och uppdraget börja utföras, får dock Azumi –som är den främsta av eleverna- dubier.

Färgad av sina barndomserfarenheter, vägrar hon inom kort stillastående se på hur oskyldiga slaktas utan att ingripa. Detta går stick i stäv med mästarens uppfattning att hans väldrillade elitstyrka enbart ska bry sig om det stora uppdraget och ingenting annat.

Hon ifrågasätter också vilka som dödas i uppdragets namn, och varför.

 

Det handlar, som ni säkert förstå om den japanska Samurajkodexen, om plikten framför allt kontra modet att ifrågasätta konventioner och våga gå sin egen väg.

Förutom då grundbudskapet: att ingripa när orättvisor sker framför dina ögon, som en moralisk plikt.

Det är även en film om vänskapsband, de höga herrarnas intriger och faderskärlek (främst illustrerat mellan Azumi och hennes mästare).

Men jag ska inte försöka framställa den som en djupare film än den är; först och främst är det lysande underhållning. Den är inte heller gravallvarlig. Humorn är robust och ofta svart. Skurkrollerna är underbart utmejslade.

 

 

Det absolut bästa är självklart när Azumi drar sin katana ur skidan och köttar loss.

Det är inget annat än flytande poesi.

Då lyser filmen allra starkast. Blodet sprutar, folk tar skutt på tjugo meter rätt upp i skyn, kroppsdelar far genom luften och det hela är hisnande vackert.

 

Det sämsta med filmen är hela två anti-klimax i slutet, som känns både utdragna och onödiga. Men det känns mindre viktigt i sammanhanget, åtminstone för min del.
En av de bästa jag sett i år.

 

Författaren till Skumtimmen...

 

 

När jag läser bra böcker ser jag ibland handlingen spelas upp i huvudet som en film, mer ofta är det helt abstrakt- jag känner dofter och ser ansikten helt utan bildspel.

När jag läste Fjärilen från Tibet av CJ Håkansson såg jag bitvis framför mig handlingen som i en serietidning, vilket är högst ovanligt. Speciellt när det gällde inledningen, där Martin sänds ut i den sargade ödemarken likt en agnad krok. För mitt inre sinne såg jag det underbart beskrivna domedagslandskapet i serierutor med textrutor. Unikt.

 

Såg jag något framför mig när jag läste Skumtimmen, var det en olidligt gråkommunistisk SVT-produktion med samma trista skådespelare som tidigare synts i Rederiet och liknande licensslöseri.

Jag har någonstans uppsnappat att författaren Johan Theorin skrivit skräcknoveller och det var väl det som gjorde att jag under en stressig räd på bibblan ryckte åt mig Skumtimmen på väg till Oslo.

Men det är ju ingen skräck, utan en vanlig medioker deckare. På det området är jag inte särdeles bevandrad, men jag har läst GW och jag har läst Mankell och dom är helt klart bättre på sånt här.

Handlingen är inledningsvis riktigt bra;

En pojke försvann på Öland tjugo år sedan. Modern har aldrig kunnat släppa det. Hon krökar i sin ensamhet, knaprar tokpiller och är långtidssjukskriven.

Där glimrar det till, inledningsvis. Pojkens försvinnande är briljant skrivet. Moderns sorg och saknad tar mig djupt, (kanske mest för jag själv är föräldrer) och hela upptakten till hennes återkomst till Öland fordrade febril sidvändning.

Hennes far –nu pensionär- har nämligen fått pojkens sandal skickad till sig, och säger att han är något på spåret. Det är obehagligt och lovar en rejäl dos fortsatt krypande obehag. Ett löfte som snabbt blir sviket.

Det som höll mig igång boken igenom, var den parallella handlingen kring ”Den Onde” karaktären Nils Kant och hans levnadsöde. Men inte ens det höll hela vägen. Speciellt ond var han sammanfattningsvis, inte heller.

 

Gerlof, -som den pensionerade, undersökande morfadern heter- är det sämsta med alltihop.

Han vankar runt.

Han går på kondis.

Han har en käpp.

Han köper en liter motorolja.

Redan hundra sidor in i boken, ville jag skutta in på sidorna, greppa den gamle stöten i nackkragen och vråla;
”Ut med språket för i helvete!”
För han säger halva meningar och muttrar mystiskt till sin nervsjuka dotter som vill veta vad som hände hennes son medan gubbtjyven leker Kalle Blomqvist med stomipåse. Är det någon tanke att på det irriterande sätt hålla spänningen igång, funkar den definitivt inte.

 

Det beskrivs hur det ser ut där folk bor, där de äter lunch, ofta i övermått av detaljer och utan någon anledning mer än att dryga ut en redan överjävligt seg läsning. När det för sjuttioelfte gången beskrivs hur Allvaret ser ut om hösten vill jag kräkas.

 

En regntung vandring genom lera, en ringlande kö på en stormarknad en söndagseftermiddag, en helkväll med min svärmor.

Tycker du sånt låter intressant, borde du kolla upp Skumtimmen.

 

 

Jepp. Här tittas det på film...

Vill än en gång påminna om intervjun med Mr Eskapix för alla skräckfantaster därute. Och glöm inte Skräckfilmstävlingen


Men nu kör vi filmerna istället:

 

Born Into This

Gripande och berörande. En favoritdokumentär som jag nog såg för sjunde gången.

Den gamle Bukowski är en vis och nästan timid man. Han kläcker ur sig spirituella saker på fyllan som typ att kärleken är en helveteshund, kärlek är som dimma som flyr med gryningssolen.

Den något yngre är en halvtokig rövare som jobbar på postverket.

Men det är inte fylleriet som jag uppskattar med dokumentären. Det är utanförskapet och besattheten/kärleken till skrivandet. Hans obändliga passion för att fruktlöst fortsätta hamra på skrivmaskinen. Det är revanschlystnaden och viljan att aldrig ge sig, som blöder och inspirerar. Åtminstone mig.

Som när han i en fullsatt sal under en poesiuppläsning (!) pekar på en snubbe och säger;

”I´m a slugger. If I starts reading this poem and I hear this mans voice rising above the sound of my poem.. I´m gonna go over to him and I´m gonna kick his ass right out of this goddamn hall. So watch it man!

I´ll take you like a motherfucker.”

 

Ricci gör ett storartat porträtt i en säregen rulle...

 

Black Snake Moan – Förkrossande Blues

I mitt tycke, en av de intressantaste filmerna senare år. Men jag tror inte alla håller med mig. Det är en något säregen rulle och troligen inget som andra uppskattar lika mycket som jag gör.

BSM är uppbyggd som en klassisk sagoberättelse, eller kanske snarare något ur bibliska legender –med botgöring, skam och svek som fundament. En hel del grepp och bildspråk lånas ur skräckfilmens skitiga värld, vilket förhöjer stämningen.

Christina Ricci spelar en sargad, kantstött småstadsflicka som inte klarar att pojkvännen –den fasta punkten- lämnar bygden. Hon hanterar ensamheten genom sprit, knark och sex. Situationerna hon försätter sig i är inte sällan rent livsfarliga och en dag hittar – spelad av Samuel L. Jackson- Lazarus henne blodig, nästan död och kvarlämnad i ett dike. Han bestämmer sig för att rädda hennes själ, och på så sätt även lindra sin egen inre vånda.

Soundtracket i den här filmen är fantastiskt, Bluesen är stenhård och en stor del av själva handlingen. Något som bidrar till en även i övrigt fantastisk film.

 

 

Ett mästerverk!

This is Spinal Tap – Fejkad Rockumentär

Kvällen innan jag såg den här såg jag om Decline of western civilization – The Metal Years och banden i den dokumentären är i flera fall snarlika ST. Liksom är den äkta some kind of monster faktiskt ännu roligare, med ett gäng överbetalda divor som går psykterapi för stålarnas skull.

Men den här gamla klassikern håller trots det än idag!

Äntligen har jag fått mig ett eget exemplar och det var ren extas att se om den. Man får följa det fiktiva bandet på deras resa utför och just den här utgåvan innehåller trevligt extramaterial som musikvideos, vad de gör idag och så vidare… Gillar du dokumentärer och uppskattar du typisk engelsk humor men ändå missat This is Spinal Tap:

SKÄMS!!

Lucio Fulci...

Red Monks –Falsk Fulci

Ja, på tal om att skämmas. Här var väl filmbolaget riktigt fyndiga, genom att sätta Lucio Fulci presenterar, för att lura till sig folk. Eller åtminstone mig.

En del naket i en ordentligt förvirrad historia om satansbrödraskap, ett gammalt slott, ett nygift par, en legend om en hertig och en zigenarflicka och en riktigt skrattretande plastspindel.
Absolut inget att rekommendera!

 

 

 

Så, mina vänner…

Redan bidrag inne till min nya lilla Filmtävling

Hur kul som helst ju! Tack vare den svenska sommarens väder flödar filmutbudet här hela kvällarna igenom. Så redan är det dags att skörda vad som i soffa och dubbelsäng såtts. (det lät inte lite suspekt!)

Nu kör vi:

 

Regel Nummer Ett: Flytta aldrig till ett hus bredvid en kyrkogård....

 

The House by the cemetery – Klassisk Rulle

Det var en ren fröjd att se om denna, som trots en oerhört löjlig fladdermusscen måste räknas bland Lucio Fulcis bästa. Med risk för att vara tjatig, måste jag än en gång påpeka att det fanns en viss känsla, i de här gamla skräckrullarna som inte riktigt går att upprepa idag. Håller man inte med om det, är inte det här en film att nosa upp. Då lär man bli besviken.
För mig är dock det här är film som konst.

Skräck som konst.

Briljant.

Ikväll ska jag för första gången se Red Monks. Ska bli intressant.

 

En mästare....

The wind that shakes the Barley – Frihetens Pris

Inte lika gripande som fantastiska Sweet Sixteen, men likväl mer nyanserat och fängslande än det mesta som släpps ut på marknaden. Som brukligt är, när det gäller Loach.

Det här var hur drottningens utsända drev imperiet en gång i tiden, då Irland var en koloni - en lydstat, men också en tickande bomb under stöveln.

Om förtryck, motstånd och revolution. Men också frihetskampen som ett tveeggat svärd, där de förtryckta lätt blir de nya förtryckarna och hur man förlorar sin själ i smutsiga, orättfärdiga krig.

 

Den här filmen gjorde mig stormförtjust....

 

Storm warning – Köttig och underbar

Jag är uppväxt delvis i Ryd (Småland) och Laholm gränsar till såväl Knäred, Hasslöv som Hishult. Så inavlade bonntjyvar är inget som förvånar, än mindre skrämmer. Speciellt inte efter att ha sett de fantastiska klassikerna Motorsågsmassakern och Den Sista Färden

Däremot tycks den här sortens filmer öka i popularitet i takt med urbaniseringen. Vildmarken-som folk allt mer fjärmar sig ifrån, blir numera synonymt med människorna som bor där. Deras isolation och närhet till naturen skrämmer, så som det okända alltid har gjort.

Låt inte den klichétyngda inledningen lura er, den lurade åtminstone mig. Storm Warning är tveklöst en av de bästa rullarna hittills i år. Missas på egen risk!

 

 

Hayek briljerar... Travolta ledsen och fet...

Lonely Hearts – Hårdkokt femtiotalsdeckare

Jag är svag för den här sortens filmer, när de görs på ett bra sätt. Det var nåt visst med den tidsepoken tror jag.

Trots att Travolta mest är fläskig och ser ledsen ut, medverkar favoriten Gandolfini och de får till just sånt jag gillar.

Det handlar om ett Bonnie & Clyde- minnande par, som genom kontaktannonser sol-och-vårar ensamma damer. Ibland dödar de dem. Allra mest imponerar Salma Hayek som psykopatisk killerbitch. Nästan på egen hand gör hon hela filmen. Ett sannerligen storartat kvinnoporträtt, rekommenderas varmt.

 

Kul Kultfilm...

Superstition – kultskräck

Skräck från tidigt åttiotal. Ja, det här är en film där många scener tycks staplade på rad och där de logiska luckorna är större än Morgan & Svens Våldsbenägenhet.

I grunden är storyn riktigt bra, och flera moment är riktigt snygga och kusliga. Men i sin helhet är filmen förvirrad, replikerna är apkul och skådespelarinsatserna värdiga kultstämpeln.
Jag gillar den!

Wes Craven mjölkar vidare på sin kassako....

 

The Hills have Eyes 2 – Tråkig uppföljare

Re-maken för några år sedan saknade det riktigt obehagliga från originalet. Det togs dock igen med riktigt slemmigt, bloddrypande våld. En trevlig film.
Den här uppföljaren lider dock av grava Alien 2-komplex och känns mycket tamare på alla sätt och vis. Mer av adrenalinstånkande action än skräck. Funkade för stunden, men helt klart umbärlig.

Låt inte bilden lura dig, det ÄR en skräpfilm...

Crazy Eights – Rena skiten

Inte ens Traci Lords medverkan kan rädda den här rullen från totalfiaskostämpel. B-filmer kan ha sin charm, men den här är bara skittrist. Ingemar Roos redan legendariska Röv-O-Meter hade gått i botten fullständigt.

Varning utfärdad!

 

 

Så mina vänner...
Redan nummer tio? Det var väldans. Det måste vi fira på något sätt, och en tävling borde vara det enda rätta! En filmtävling lämpligen.... Jag återkommer angående detta inom kort.
Det är skördetid igen och nu kör vi:

 

 

En mästare i arbete...

Jenifer – En dam på hugget

 

Dario Argento i god form!

Den här lilla pralinen är tillverkad med lätt hand, nästan lekfullt enkelt. Ändå så utsökt. Kolla bara scenen där Jenifer slickar rent Franks sår och en ung flicka i bakgrunden sjunger la-la-la-la.. Dunder.

Det här är en mörk historia om sexuell besatthet och allmänt ruttet mentalt tillstånd, men lika delar skojig splatter med flera utspillda tarmsystem och andra tokroliga upptåg från Argentos sida, däribland blinkningar till forna skräckklassiker som Frankenstein. Når inte riktigt upp i samma klass som min favorit i Masters of Horror-serien: John Carpenters Cigarette Burns, men följer hack i häl. Rekomenderas helt klart!

 

 

 

Rogue – En bjässe på hugget

Ja, ända sedan Hajen skrämde skiten ur en hel värld har sådana här filmer ploppat upp med jämna mellanrum. Oavsett om det handlar om bläckfiskar, vildsvin eller som här: en stor jävla krokodil, har ingen nått samma skrämselfaktor som Speilbergs klassiker. Enligt mig.

Den här är inte lika blodig som vissa andra rullar i genren, inte heller lika skojig som Lake Placid. Däremot höll den ångan och intresset uppe rakt igenom, och det är inte fy skam. Fotot av den vidunderliga Australiensiska vildmarken och dess fauna når emellanåt rent Attenboroughska höjder, vilket gör den snäppet bättre än dussinrysaren.

Selma på den gamla goda tiden...

Waz – fånig psykopatrulle

Tja, Selma Blair som seriemördare?

Ursäkta, för mig funkar det inte alls. Att Stellan Skarsgård ska spela hes, kedjerökande hårding funkar inte heller, men det faktumet skyller jag mest på Pirates of the Caribbean 3, som jag stängde av efter en timme. Sanslös skitfilm.

Så även den här. En seg upprepning av en massa annat i samma ”genre”, även om miljöerna var snyggt filmade. En gäspning, minst sagt.

 

Freedom Writers – Hilary Swank goes to da ghetto

Ja, ytterligare en film om en engagerad lärare som frälser patrasket i slummen. Jag blir irriterad; vad är meningen med rullen? Är det att man ska bevisa att med bara rätt människor bakom rodret, engagemang, fin-fina restaurangbesök och med lite Anne Franks dagbok så är allt möjligt? Det är jänkarnas självbild än en gång. Jag tycker de borde göra något åt drogerna, fattigdomen och misären som översvämmar ”historiens rikaste U-land”, istället för att försöka övertyga folk om att amerikanska drömmen är annat än en chimär.

 

//Stewe Sundin

 

Så mina vänner...

Två noveller/utkast avklarade på lika många dagar... Plus en hel del annat skrivet. Det går sannerligen framåt: batterierna är överladdade, till gränsen trimmade. Nu gäller bara att börja första omarbetningen av den jag gjorde innan semesterresan, så är ett bidrag klart till skriva-listans tävling.

Om de gillar den, är däremot en helt annan femma...

Nu, lite finkultur igen

 

No Logo av Naomi Klein

De multinationella varumärkesföretagen må tala om mångfald, men det synliga resultatet av deras handlingar är en armé av klonade tonåringar på marsch –i ”uniform” som marknadsförarna säger –in i den globala shoppinggallerian. Trots att man anammat det mångetniska bildspråket vill den av marknaden framdrivna globaliseringen egentligen inte veta av någon mångfald; det är precis tvärtom. Dess fiender är nationella seder, lokala märken och regionala smakskillnader. Färre intressenter kontrollerar en allt större del av landskapet.

Gillar du sånt snack, är det här absolut en bok att kolla upp. Klein blandar personliga reflektioner med rena fakta. Det är hela tiden drivet, brinnande och intressant. Från Wall Streets storpissare, till småtöser i slavarbetesfabriker liknande koncentrationsläger, förvånas man över att detta är sant. Detta är hur det står till. En verklighetsförankrad dystopi.

En favoritjämförelse är att hundarna i Pongo och de 101 Dalmatinerna under inspelningen levde lyxliv i egna lägenheter (!)med personliga veterinärer, medan de haitiska arbetare som sydde de pyjamas som skulle krängas till ungar ihop med lanseringen av rullen- bodde de i dysenteri/malariainfekterade skjul och sov på tältsängar. Undernärda och utan tillgång till läkarvård.

 

 

Kvinnor – Charles Bukowski

Lydia ringde mig på morgonen.

”Varje gång du dricker dig full”, sa hon, ”tänker jag gå ut och dansa. Jag gick på Red Umbrella igår kväll och bjöd upp karlar. Det har en kvinna rätt att göra.”

”Du är ett fnask.”

”Jaså? Nåja, om det finns nåt värre än ett fnask så är det en blaskig jävel.”

”Om det finns nåt värre än en blaskig jävel så är det ett taskigt fnask.”

”Om du inte vill ha min murva”, sa hon, ”så ger jag den till nån annan.”

”Du är i din fulla rätt.”

 

Ja, och om du gillar sånt snack är den här boken helt klart nåt att bita i. Detta var bara ett exempel på måfå, på den bländande dialogen och den speciella humorn. Det är andra gången jag läst kvinnor och det mesta var sig likt. Flera kapitel går igen i andra romaner liksom i novellerna, men det stör inte. Lite grann retade jag mig på de ibland Lundellskt krystade tankeformuleringar kring män och kvinnor, livet och kärleken.

Förutom det: Suveränt.

 

 

Den som dödar draken – Leif GW Persson

-Vänta nu, vänta nu, sa Bäckström avvärjande. Mellan raderna får jag för mig att den där Laurén inte har alla besticken kvar i lådan.

-Han är förståndshandikappad, sa Alm. Klockan kan han däremot. Det har jag kollat nämligen.

-Fortsätt, grymtade Bäckström. Vilket sammanträffande, tänkte han. Träskallens första vittne är en annan jubelidiot och båda påstår att de kan klockan.

Det här är humoristisk skräpdeckare på hög nivå med ärkesvinet Evert Bäckström i fin form. GW är den enda svenske deckaren jag läser. Öh, nog den enda deckaren jag läser alls. Det är något med hans språk som fascinerar och får mig på kanonhumör. Tro mig, han skriver inte –som tur är- som han uttrycker sig i Efterlyst etc.

De tre första böckerna var ingen höjdare, första kan jag helt avråda ifrån. Men sedan tog det sig. Palmetrilogin är dunder. Böckerna med Bäckström håller även de hög klass, fast som sagt åt det komiska hållet vilket gör att man ursäktar en ovanligt jönsig intrig.

Mest av allt hade jag velat sno presentationen av den här romanen till eget bruk till framtida roman: Det här är en ond saga för vuxna barn.

Det är väl precis så man skulle vilja beskriva sina verk?

 

Skriver. Mest hela tiden. Blogginlägg. Novellarbete. Romanarbete. Måste snart ha en paus.

Lyssnar på Ministry, senaste coverplattan. Småkul. Efter Toy Dolls gjorde Living La Vida Loca och Slayer gjorde Born To Be Wild har man slutat att höja på ögonbrynen.

Så var det dax för lite finkultur

 

Cell av Stephen King

The plump woman was starting to work up a sweat, Bible raised, eyes blazing, beauty-shop curls nodding and swaying.

“Take your hands down, girl, and hear the Word of God before you let these men lead you away and fornicate with you in the open doorway of Hell itself!

For I saw a star blaze in the sky, and it was called Wormwood, and those that followed upon it followed upon Lucifer, and those that followed upon Lucifer walked downward into the furnace of-“

Clay hit her.

 

Ja, Cell sades vara en återgång av King till äldre sätt att skriva. Till viss del kan jag väl hålla med. Men samtidigt är det inte direkt i nivå med fornstora dar, kanske är det jag som håller dem för högt i minnet?

Köpte den här på pocket till svinpriset 11.6 euro när jag hade slut på böcker i Grekland, men den var å andra sidan en ren fröjd att läsa. En rolig och nästan konstant spännande hyllning till zombiegenren. Mycket känner man igen som typiskt Kingskt och referenserna till Pestens Tid är ofrånkomliga.

Alla som läst Pestens Tid vet att det är själva upptakten – drömmar och omen om undergången, vandringen till själva frizonen, Flaggs entré- som är bokens stora behållning. När väl alla har förenats och de ska börja bygga samhället, tappar boken nästan helt sin nerv och luften går ur berättelsen som en ballong. Så inte här, som väl är, Cell kretsar kring ett fåtal karaktärer och det gör den oerhört lättläst och de jobbigt maniska episoderna som King hemföll åt i ex Knackarna och Det lyser med sin frånvaro.

Det är häftigt att läsa en bok som till stor del handlar om tekniska grejer och fenomen kopplade till Internet och teleteknik, men som undviker att fastna i en alltför förklarande, tröttsam jargong (som ex Mr Murder av Koontz som jag också läste på engelska) utan som förklarar fenomenen i enkla lättfattliga termer. Länge leve kingen.

 

 

 

White Line Fever – Lemmy Kilmister

”Förvänta dig inte samma gensvar i Japan som du är van vid härhemma. Det får du inte, för de gör ingenting, de bara sitter där och klappar sina små händer.”

”Å, var inte för säker på det Brian”, sa jag, ”kom ihåg att du är i Motörhead nu”, vilket förmodligen retade honom oerhört.

Och när vi kom dit så nog fan fick jag rätt: så fort ridån gick upp över scenen var det: ”AAAAAHHH! REMMY!” Blian blev rätt störd av det. ”Blian Lobertson” –en smula olyckligt, inte sant?

Jag älskade Japan lika mycket som de älskade mig. det är en total kulturchock, ingenting där är som i Väst. Tjejerna går ut i stora gäng, men de har ingenting emot lite äventyr: det kan komma ett stort tjejgäng på ens hotellrum och ta av sig kläderna allihop – det är mycket en gemenskapsgrej för dem.

 

 

Ja, den gamle stuten förnekar sig aldrig. Ungefär den här blandningen av anekdoter ur en brokig karriär och ännu brokigare privatliv, tillsammans med typisk anglosaxisk vass tunga och till viss del enformig kvinnosyn, genomsyrar hela verket.

Jag vet inte hur kul den är om man inte är ett fan, då historien radas upp främst efter skivorna och musikprojekten. Personligen älskar jag den. Inte fullt lika bra som The Dirt av Vince Neil och grabbarna, eller som Cash´s självbiografi, men få är väl det?

Vertigo förlag har verkligen gjort en kulturgärning i och med översättningen av White Line Fever och Paul Soares har gjort ett dunderjobb. Men personligen fick jag mer ut av att läsa den på originalspråket.

 

Factotum av Charles Bukowski

Jag behövde bara besvara tre frågor.

-Är ni arbetsduglig?

-Är ni villig att arbeta?

-Är ni beredd att ta anställning?

-Ja! Ja! Ja! Sa jag alltid.

Jag måste också lämna in en lista på tre bolag där jag hade sökt arbete under den föregående veckan. Jag tog namnen ur och adresserna ur telefonkatalogen. Jag blev alltid överraskad när någon av de understödssökande svarade ”nej” på någon av de tre frågorna. Deras checkar frös omedelbart inne och de leddes in i ett annat rum där specialutbildade rådgivare skulle hjälpa till att skicka dem vidare på vägen mot utslagningen.

 

I Bradburys novellsamling Den Illustrerade Mannen finns en novell om några soldater som är strandsatta på en planet där det ständigt regnar. Ett ihållande, ofrånkomligt skyfall som gör det mer eller mindre omöjligt att sova, äta eller knappt orka tänka. Det händer inte mycket i den där novellen, men den är oerhört fascinerande för den obehagliga, malande och klaustrofobiska stämningen: en berättelse helt utan nåd, helt utan hopp.

När jag nu för fjärde? femte? gången läser Factotum, får jag mycket av samma känsla. Bukowski hamrar fram Chinaskis misär i korta, bitande rader och fäster dem i bakhuvudet på mig. Det är alls inte utan humor, den finns där som vanligt, lika svart som alltid. Men något är det, något suggestivt med just det här alstret som får mig att må bra av att må dåligt, när jag läser den.

//Stewe

 

 

Rich Kids – Danska brats i full frihet

”Det enda du kommer på, sy in din son på en kåk

Vissla på en snutlakej, så kommer dom och hämtar mig

Medan borgarasen flinar, åt hur jobbardräggen svinar”

Så sjöng Uffe Dageby i klassikern Barn Av Vår Tid.

Nå, då är det ombytta roller vad gäller den här utmärkta filmen. Flera paralleller till exempelvis American Psycho, men även till det uppmärksammade stureplansmålet för en tid sedan. Ett lysande stycke film.

Loose Change – Underhållande konspirationsteori

Jag gillar dokumentärer och jag gillar konspirationsteorier. De aptitretar fantasin, de skapar ifrågasättande. Månlandningen, Illuminati eller som nu senaste åren WTC. Det här är den bästa jag sett hittills i ämnet, och hur osann eller sann den än må vara, ställer den onekligen kittlande frågor. Se den helt gratis och lagligt Här eller ladda ned den.

 

 

 

Arn Tempelriddaren – Svensk storfilm

När jag var i lägre tonåren läste jag ondskan och gillade den. Senare, när man fått sin beskärda dos av herr Guillou genom media, funderade jag mycket kring berättelsen kontra hans egen självbild och huruvida hur hög sanningshalten egentligen var. Jag skulle gissa på inte så Sann.

När han sedan skulle ha något slags historieprogram i tv 4 kring sina påstådda ”fakta” i Arn-böckerna blev det rent pinsamt uppenbart att han inte är mer än en ständigt bluffande pompös pösmunk. Fast trots min skeptiska inställning, var den här filmen riktigt trevlig, välgjord och underhållande. Jag gillade den.

 

Penelope – Fantasyhumor med knorr

Diabetesvarning för fantastiskt söt film. Storyn är följande: Genom otrohet dras en hel släkt på sig en förbannelse som leder till att den förstfödda dottern får ett tryne istället för en näsa, vilket leder till isolation samt karlbekymmer.

Om man bortser från en massa logiska luckor, och köper grejen med att folk inte skulle tycka att Christina Ricci är skitsnygg även med tryne –så är det här en härlig bagatell.

 

Stewe