RysareochFantasy

Ovanstående minst sagt grova citat, är från slutet av 1600-talet och tillägnad Ludvig XIV. Orden basse, redskap och även räder var på den tiden slang för mannens könsorgan. Författaren till denna smädedikt är ingen mindre än " den svenska skaldekonstens fader" Georg Stiernhielm. Tydligen förädlade han inte bara språket genom hexameter utan agerade humoristisk provokatör när andan föll på.

Anledningen till att jag låter detta citat inleda dagens krönika är att jag tänkte att den skulle handla om humor liksom provokation och konsten att använda sig av dessa i sitt berättande. Versen är ett utmärkt exempel på att det hos hög som väl hos låg -i folkmun brukar det då kallas- genom seklerna funnits en lust att raljera och roa.

Så även i våra dagar.

Jag är ju själv emellanåt rätt provocerande i mina omdömen här i bloggen, något som antagligen har att göra med mina punkrötter där uppkäftighet var en dygd bland likasinnade arga unga män. Något jag inte anser fungerat särskilt väl i mina berättelser, så jag spar nog spydigheten till framtida punktexter. Jag har även gett mig på skräckkomik och det var ordentligt svårt, så heder till alla som lyckas med det konststycket!

För det verkar ju som inte bara en gröngöling som jag har svårt när det gäller det här med humor, som jag redan nämnt i tidigare krönikor. Inom Fantasygenren är väl Terry Pratchett den som de flesta förknippar med den lyckade kombinationen magi och humor, liksom Fritz Leiber -som ju var verksam inom både Fantasy och SF. Fritz är en given favorit i det Sundinska hemmet som jag gärna återkommer till emellanåt, ungefär som böckerna om Remo ( Chuin är min idol! ) fast jag annars skyr det mesta inom kioskdeckarlitteraturen. Pratchett gillar jag inte alls och kan inte ge någon speciell motivering, förutom att hans berättelser inte min stil.

På tal om SF är Douglas Adams mästerverk Liftarens Guide till galaxen alla tiders -i mina ögon- mest lyckade symbiosen alla kategorier, kanske till och med när det gäller alla genrer totalt? Det märks på hur vi som läst och förlorat sig i den, gång på gång återkommer till denna monumentala trilogi i fem delar.

När det gäller skräck finns där några bra exempel, men då oftast är humorn av den svartare sorten. Mackan Andersson, som jag länkat till här på bloggen är ett bra exempel på hur humor och kalla kårar kan mixas på ett lyckat sätt. Stephen King har på ett naturligt sätt sin råbarkade humor som en del av sina verk, jag kan inte påminna mig om någon roman där den ådran inte gjort sig påmind. Även där är humorn oftast av den mörkare sorten, och det är kanske det enda rätta, måhända det som passar bäst ihop med skräck?

Inom serielitteraturen drar jag mig till minnes långt fler exempel. Ett av de tidigaste minnen jag har när det gäller serier är att jag kallsvettig lät mig svepas iväg i den mörka världen i storasyrrans tidningar Chock, Kalla kårar eller varför inte Skräck? Mörka, sedelärande sagor med inte så lite glimt i blicken! Sedan verkade alla försvinna tidigt 80-tal (tillsammans med min favoritblaska Dracula -se krönikan Blodssmak) och den sortens tidningar kom aldrig riktigt igen på den svenska marknaden. Konstigt nog har en episod hängt sig kvar i större utsträckning än andra, den om en sopgubbe som i avundssjuka mal ned sin partner tillsammans med soporna i sin lastbil, givetvis ondskefullt skrattande under tiden. En tid senare levereras till hans dörr några påsar gödningsmedel eller dylikt, varpå det börjar växa en enorm murgröna kring hans hus... En murgröna som han inte får bukt med hur mycket han än klipper och kapar... Tills den en natt bräcker sig in med långa lianer, och jagar den nu ångerfulle sopgubben genom hans lyxvilla. Nästa morgon ser en förfärad folkmassa honom hänga på sin husfasad. Genomkorsad av den hämndlystna slingerväxten.

Så härlig! Är det någon som har koll på vilken av tidningarna den publicerades i, eller vad den hette etc, får ni gärna skriva det här under kommentarer.

Konungen bland skräckserier i kombination med humor är annars den för länge sedan nedlagda tidningen Dylan, som jag även varit inne på i tidigare krönika. För de som missade den när den utgavs kan jag bara rekommendera antikvariat, då den är unik i sin genre. Den är även unik på så sätt att även folk som i vanliga fall skyr serier, avgudar Dylan.

Den lyckades även provocera på ett behagligt sätt samtidigt som den är humoristisk, en konst som nästan verkar ännu svårare. En del av förklaringen är säkerligen att den är italiensk, och hur mycket våra politiker än kallar oss Européer så är det en väsentlig kulturell skillnad på medborgare från Sydeuropa och Nordeuropa.

Som jag nämnde i en tidigare krönika blev det rent av löjligt i Hellblazer när författaren Delano skulle leka punkrock och få in Tatcherkritik i sitt verk, åtminstone i en episod om Yuppie-demoner. De amerikanska skräckserierna som hipp happ blev lite vuxna och konstnärliga under 80-talet, ville/försökte ofta provocera -men då genom sex och socialliberala tongångar- något som inte direkt imponerar på en svensk. Då finns det långt fler hårdkokta serieskapare, exempelvis Frank Miller, som upplevs som provocerande här i nord genom påstådd våldsglorifiering, vigalanterättvisa eller sexism.

I filmens värld blir ofta parandet humor och rysare emellan rent pajigt. I tonårsskräckisarnas förlovade land (läs: amerika) slänger dussinregissörerna inte sällan in någon halvidiot att flabba åt, i samma veva som man öser på med tuttscener. Publikförakt är bara förnamnet....

Den enklaste vägen -vilken oftast väljs -är att slafsa på med blod och tarmar i speedad splatterhumor. Äckel istället för rysningar. När den görs med finess, som i Braindead (en av alla tiders bästa skräckkomedier ) eller i Rodriguez ljuva From Dusk til Dawn är det jävligt stor konst. Men det hör ju till undantagen.

Shaun of the Dead som kom för några år sedan är en av de bästa komedier jag sett, (engelsk humor är ALLTID bäst) men är den skrämmande någonstans? Knappast.

Och det är väl i slutändan problemet när det så väl gäller fantasy som skräck, att du tappar bort det ena om du försöker pressa in komik eller uppror samtidigt som du berättar. Det går så lätt över gränsen till att bli en renodlad fars eller en pamflett, samtidigt som de lyckade exemplen fortsätter att fascinera och influera folk att göra ett försök. Så hur gör man då, för att underliggande få in humor i en gravallvarlig rysare om ond bråd död? Hur provocerar man skickligt övermakten eller enskilda antagonister, utan att det hela urartar till ett infantilt långfinger i luften?

Fan vet.


Nu ska jag ta en kortare paus igen och ägna mig åt en liten otrevlig berättelse som längtar att komma på pränt och därför kommer inga uppdateringar att ske närmaste tiden. Förutom arbetet och familjen väntar en trevlig skörd film; 30 days of night, Awake, Deep Fear, Semana santa (inget med tomtar att göra utan karneval), swarmed och The irrefutable truth about demons, den sistnämnda tydligen gjord av "pete jacksons arvtagare". Tveksamt.

Tills vi möts igen; kom ihåg att hårt arbete lönar sig alltid och ett gott skratt förlänger livet.

Pax Vobiscum!

PS.Den lätt provocerande och -förhoppningsvis- roande versen samt informationen omkring den, är hämtat ur Svordomsboken av Magnus Ljung.DS