RysareochFantasy

 

 

Demented Are Go

 

Fan,

överallt jag går ser jag bara pensionärer. Trots kamratens enträgna försäkran om att Veronica förpassade en hel drös av dem till ättestupan genom sitt framträdande på Skansen

var det uppenbarligen inte tillräckligt många.

 

Fan,

jag vill långt bort härifrån. Sitta på en solvarm balkong och sjunga GGs Carmelita eller ännu hellre hans allra Vackraste Svanesång

 

Jag vill höja ett glas för Jokke på en pub någonstans i Oslo.

 

Jag vill skåla och vråla med Perkelepojkarna i hyllning för Sveriges Framsida

Jag vill garva med och åt Toy Dolls

Jag vill välta bord och bara tänka So what när jag vaknar morgonen efteråt.

 

Mest av allt vill jag dansa loss åt Världens bästa Psychos men som man brukar säga,

Fan!

Jag börjar bli gammal.

 

 

 

 

Scream Baby Scream...

 

 

Så mina vänner…

Alla tidernas ände anas i luften.

Framtiden klär sig i sorg och gömmer sig i skräck.

Det mörknar mot horisonten.

Märkliga ylanden hörs över åsen ned över slätterna.

Eskapix har ökat sin omsättning med runt sextio procent bara under den här sommaren.

Holmström in på bara skinnet..

 

Oerhört strongt av en publikation att på relativt kort tid nå ut till så pass många, utan reklam eller större uppmärksamhet i media. Äras den som äras bör, eldsjälen Henrik Holmström bakom rodret har offrat tonvis med ledig tid och egen ekonomi för att prångla ut sin vision om en svensk konst/pulp/skräckpublikation på glassigt papper.

Hörde jag skål?

 

 

 

 

Fler anledningar till extas utan rusmedel. Den tjugonionde november i detta nådens år 2008 går den allra första Eskapixfesten av stapeln.

Det hela äger rum på Café Edenborg i själva huvudstaden och efter den allra sista helgen i Oktober är loppet kört för att annonsera sin medverkan. Baren har fullständiga rättigheter för dammtorra strupar och en slags DJ kommer att spela någon slags Eskapixrelaterad musik.

Hörde jag skål?

 

 

 

 

Avslutningsvis ser jag fram emot Nytrycken av Eskapix volym 1-3 som kommer i Oktober, bör ej missas av de som missat dem. I november kommer även Nytryck av volym 4 och 5, där bland annat CJ Håkansson medverkar med dels den erotiska novellen Skrothögens Frälsare, liksom min egen favorit Den Brända Jorden.

Beställ redan nu via Henrik på eskapix@gmail.com

 

 

 

 

Så var man lite gnällig igen.
Jag vet att det är en rejäl dos av kasta glas i stenhus, men jag måste säga att jag anser recensioner i regel är trista. Då menar jag alltså recensioner skrivna av proffsrecensenter.

I dagarna klämde jag de bägge senaste numrena av Close-up, #103 och #104 och det är så jävla enformigt att läsa deras omdömen om plattor. Åtminstone för det mesta.
Hur ska man få annat än påtvingat svammel av folk som har som jobb att lyssna igenom en 20-40 skivsläpp i månaden, för att inför deadline klämma ur sig några spalter?
Motörhead får rådet att gå i pension. Av personliga skäl har jag inte hunnit lyssna igenom senaste given Motörizer särskilt många gånger ännu, men en del sväng har hunnits utskönjas. Sen såg jag ju dem skaka Lisebergshallen i grunden förra hösten och det minnet sitter liksom kvar i plomberna, som ett bevis på att gubbtjyvarna nog har lite mer djävelskap att ge.




Ännu mer retlig är intervjun med Amon Amarth inför nya släppet, låt mig ge ett smakprov;
Jonas Granvik:
Förstår ni att någon kan tycka att torshammaren är en töntig symbol för att den använts mycket av folk med nazistiska sympatier?
Olli:
Nej, för i så fall tänker den personen helt fel och misstolkar symbolen.
Tja, vad ska man säga?
Jag tycker det uttalandet, plus några till, bland annat jämförelse med nittiotalets Vikingarock är nedlåtande mot ett band som aldrig engagerat sig politiskt, inte har något politiskt förflutet och -enligt vad åtminstone jag kan uttyda från texterna- inte spelar på några nationalromantiska tongångar.
Och bara för något år sedan påstod chefredaktören att folk inte borde kalla sig metal om man inte röstade på Lars Ohly. Det känns som de har svårt att skilja på politik och musik Becirovic och hans pojkar.


Men det finns förstås ljuspunkter, jag uppskattar verkligen att C-U som en av få mainstreampublikationer recenserar filmer av det något mer obskyra slaget, såna som jag inte direkt snubblar över men som jag ofta blir sugen på att kolla upp. Det är också kul att de med hyfsad reda recenserar punk, Oi och Hardcore.
Sedan är ju Intervjuerna välgjorda, även om jag ställer mig tvekande till flertalets reportrars skryt om hur "bra kontakt" de fick med bandet och hur mycket bandet bönade och bad om att de "skulle stanna och supa med dom."

Avslutningsvis krönikorna ofta välskrivna och underhållande, då speciellt Nima Daryamadj´s.
Som trogen censurmotståndare uppskattade jag speciellt kröknikan i CU #103 angående kontroversen kring bandet Blodsrit.

Ja, en Novellsamling som du med enkelhet finner på biblioteket, alternativt via fjärrlån. Det finns även till försäljning på SF-butiken. Här nedan följer en liten genomgång av innehållet.
Det tysta ropet, novellen som inleder samlingen med samma namn är superb. En fruktansvärd dystopisk mardröm späckad med iskall cynism. Gjord på ett i Sci-fi välkänt tema: en ondskefull dator, en teknik utom mänsklig kontroll. Jag nöjer mig med att citera följande rader ur den;
Det går inte att beskriva de smärtor vi kände av att inte ha ätit på flera månader. Och ändå hölls vi vid liv. Magar som bara var kittlar med syra, bubblande skummande, som hela tiden sköt spjut av rakbladstunn smärta in i våra bröst. Det var smärtan vid dödlig röta, dödlig cancer, dödlig paresis. Det var en oupphörlig smärta.

Och vi gick genom råttornas grotta.

Och vi gick längs den kokande ångans stig.

Och vi gick genom de blindas rike.

Och vi gick genom förtvivlans moras.

Och vi gick genom tåredalen.

Även om Store Sam var min vän inte griper lika hårt är det en bra novell. Intressant, på mer än ett sätt. Ellisons kärva språkbruk som ordentligt framträder i novellens berättarröst, är synnerligen avundsvärt.

I tredje novellen Ögon av Damm- börjar det febriga berättandet och det långtråkiga, adjektivspäckade beskrivande som präglar de avslutande tre novellerna att på allvar slå igenom. Fast i jämförelse knappt märkbart. Tjatig och lite väl segdragen i berättandet, är ändå historien i grunden bra. Fast den hade nog kunnat vara bättre.

Mytens Värld är däremot en grym och tung berättelse, nästan i klass med Det Tysta Ropet. Tre skeppsbrutna på en fjärran planet, möter ett främmande väsen. Kliché javisst, men Ellison talar med en helt egen röst och novellen är en grym betraktelse av människans inre väsen, ett tema som genomsyrar hela samlingen. Och det är inget gott som visas upp för publiken, det är en avgrund av amoralitet och förvrängda själar.

Galningen tjattrade över dynerna mot dem. Hans trasor luktade avföring, och håret flödade okammat från huvudet till skuldrorna, händerna var ondskefulla klor som sönderslet luften medan han skrek och skrattade och rasade mot dem i ett utbrott av manisk förstörelselusta.

Dunder.

Novellen Ensamhetsvärk, verkar vara Ellisons egen favorit. Det säger han åtminstone i den här samlingen (utgiven 78 i sverige) och som namngett den andra samlingen fast den då mer passande heter Ensamvärk.

Jag kan förstå varför detta är hans personliga favorit. Det är en modig novell som behandlar skilsmässa, på ett nästan smärtsamt ärligt plan. Vissa saker känns brännande nära även för mig, även om jag inte varit i just den sitsen. Särskilt bra är den inte i alla fall i mitt tycke. Inte som helhet, vissa partier är kanon men det räddar ju ingenting. Hetsigt, spretigt och självutlämnande slår orden emot mig och fast några biter far merparten iväg som meningslösa rikoschetter. En terapinovell, som borde stannat i byrålådan.

En kul detalj är att Ladies man, översätts i den här versionen från ´78 med Fruntimmerskarl och i den andra samlingen till det minst sagt bonnklingande Pigtjusare. Ha, ha! Jag föredrar helt klart den äldre tolkningen.

Sjätte novellen Drakdräparens Dröm kallar Ellison själv för LSD-liknande, men trots vissa hattiga och förvirrande partier, liksom alltför många adjektiv och beskrivningar, upplever jag den som något bättre än föregående. Men inte mycket. Eller vad sägs om;

...färger som slungades som vattenfall av blommor mot hans huvud, millionfärger, blomsterskuggor, klarheter, glädjekrossande allting som fick en att slunga tillbaka och anstränga strupen för att sjunga, sjunga, sjunga häpnadens sånger och för alltid...

Avslutande novellen Pretty Maggie Moneyeys aka Vackra Maggie Penningblick aka i den andra samlingen- i nyöversättning av Dorothee Sporrong- Vackra Maggie med Dollartjacken. Det kan ha att göra med var i landet med man är uppväxt, men nog låter gamla versionen bättre även här?

Det spelar ingen direkt roll, precis som i fallet Ensamvärk kallar Harlan Ellison den här för en personlig favorit och har en väldigt intressant bakgrundshistoria om hur novellen kom till. Den berättelsen är fan så intressantare än själva novellen. Mannen har ett vackert språk när han lägger den sidan till, men som helhet är den usel. Det anser jag tack var flumskrivandet som utmärkte även föregående:

Modern hade arbetat på ett långtradarfik, fadern hade beställt biff och bönor. Modern hade just kommit över en svår scen, obestämt ursprung, otillfredsställande kulmen. Modern hade beställt sängen. Och bönor.

Om ingen förstår utdraget ovan så ska det alltså berätta hur Maggies föräldrar möttes och tillverkade henne.

Som ni kanske redan anat, anser jag Det Tysta Ropet vara en något ojämn samling. Den går ut hårt, men hänger allt mer på repen ju närmare man kommer finalen.
Sedan är det ju såklart en smaksak, det finns säkert de som uppskattar ovanstående exempel på Harlans sätt att skriva flummigt.
Jag gör det absolut inte.

Det är inte fel det här mina vänner...
med att umgås med en treåring mesta delen av sin lediga tid.
Idag har vi följt skattkarta med kikare och tre ormar som visade vägen. En gammal barbiedocka med julgransglitter runt sig blev med ens den goda fén, och jag tänker så fascinerad: vad snappar han upp allt pojken?
Jag inser också hur begränsad jag är i min fantasi i jämförelse. Vilka osynliga murar jag reser och hindrar den fria tankens kraft.
Sådana här dagar är som balsam för själen och barnasinnet.


En annan sak som gör mig glad är alla kommentarer som lämnas. Det är i det där lilla fältet nedanför som det verkligen sägs saker, och inte i själva inläggen. Så fortsätt bara för allt i världen, det är skitkul att debattera och tjafsa. Det är det som får mig att tvångsmässigt logga in mig varje dag.


Var en räd på bibblan. Serierna sket ju sig vad gällde fjärrlån, men Min Oskuld och Pearl Harbor liksom Pulp (äntligen!) var levererad.
Genom att läsa om Dödsdansen blev jag sugen på att kolla upp Harlan Ellison, som King drog så många roliga anekdoter om. Alltid trevligt med nya bekantskaper.
Två novellsamlingar blev resultatet; Det Tysta Ropet och Ensamvärk. Förordet till den förstnämnda bådar gott. Eller bedöm själva, här är ett utdrag;

 

Ett särskilt ord om novellerna i den här boken; de kommer från en alldeles särskild plats i mig. En plats jag inte vill besöka alltför ofta. En vän till mig läste de här historierna innan jag skickade in dem till Don Bensen på Pyramid. Hon sa att hon, utan att se på datum för första publicering, kunde se vilka noveller som var tidiga och vilka som var ganska nya. Hon hade rätt. Hon tippade rätt på varenda en. Jag frågade henne hur hon bar sig åt.

Hon sa att de tidigare hade vissa ljusglimtar, att hoppet fanns där som en underströmning. De nyare rymde mer ”medlidsam cynism”. De var mörkare och bittrare.

Jag kunde inte säga emot henne. De senaste åren har varit katastrofområden. Jag mötte den där människoätande hajen i februari -66, och ägnade fyrtiofem dagar åt att skura insidan på skallen med napalm.

Jag hämtar mig långsamt. Men författandet- som håller mig vid liv därför att det är det enda jag har- fortsätter. Vi har Sherri, som samlade ihop allt det där krossade glaset som var jag och som har försökt sätta ihop det till något slags inte alltför spöklik kopia av den glåmige yngling jag var förut; men till största delen måste varje krympling bota sig själv, och min terapi är författandet.

 

Ellison förvandlar alltså smärtan till skönlitteratur i berättarens alkemi, och värdet av stunder på denna särskilda ångestplats visar sig ibland i form av noveller. Jag går sällan dit, så det blir bara en novell någon gång ibland. En av dem är den mardröm som följer.

John Brunner har sagt mig att den är jäkla allegorisk. Virginia Kidd påstår att den handlar om religiösa erfarenheter. James Blish påstår att det är en bra novell. Fred Pohl publicerade den i sitt nummer med Hugovinnaren av IF. Han blev tvungen att klippa en del- den blev lite för tuff för IF på sina ställen. Titeln kommer från skiss som gjordes av Bill Rotsler.
Han kallar den, och jag kallar den;

Det Tysta Ropet

 

 

 

Ja mina vänner...
Några rullar har det blivit, i pauserna mellan Argentoboxen.
En Bukowski, två komedier och resten så kallad skräck.
Hey Ho -Let´s Go!







Factotum - Briljant Bukowskitolkning
Barfly var ingen höjdare, snarare genomusel. Boken Hollywood var som bäst när den gjorde narr av hela filmatiseringsgrejen, men ändå den av Charles böcker jag gillat minst.
Bent Hamers version av Factotum lyckas dock där Barfly inte ens var i närheten.

Factotum följer bara till en liten del boken, övrigt är ett ihopplock ur andra böcker och noveller. Det är ett genidrag av manusförfattaren tillika regissören Bent Hamer. Även filmen i övrigt är genialisk och kommer så nära Bukowskis sätt att berätta sina historier i stil och utförande, att jag har svårt att se hur man kan komma närmare. 
Matt Dillon är inte en porträttlik Bukowski/Chinaski, men han har fångat själva essensen. Kroppspråket, hållningen, klädstilen och sättet att prata. Bilden ovan, hur han tar blosset, är en exakt Bukowskipose. Med någon annan i rollen hade filmen fallit.

Några detaljer är att anmärka på; Marisa Tomei ser alldeles för bra ut för att vara en av huvudpersonen Chinaskis ragator. Lili Taylor lyckas däremot exceptionellt väl att gestalta en typisk labil fyllekäring. Fast när hon steker ägg åt Chinaski i bara underkläderna ser man hennes vältränade mage och det ser ju lite märkligt ut. Och fast det funkar alldeles utmärkt att förlägga handlingen till nutid, så reagerar man på att alla röker -på kontor såväl som barer. 
Men det där är petitesser. Fästmön tittade tvivlande på mig medan jag garvade å ena sidan och blev berörd å andra sidan. "Det händer ju för fan ingenting! Dom super ju bara.", sade hon. 
Själv anser jag den vara en av de bästa filmer jag sett senare år och önskar gärna en uppföljare. Jag tror Postverket hade gått att fimatisera på ett liknande sätt.  




The Rats - Gnagande fasor
Det är en tv-film, ganska b i kvalité och med ett minst sagt krystat slut. Men jag gillade den skarpt. Det smarta är hur de mordiska skadedjuren dyker upp på platser som man förknippar med renlighet och inte råttangrepp; som simhall och provhyttar i klädesaffärer.
Sedan används riktiga råttor i de flesta scener, och man sparar på datoranimationerna tills det väller fram i tusental, alternativt när man visar närbild på en morrande rackare. Det gillar jag. Alldeles för många av de här elaka-djur-rullarna senare år har förlitat sig åt helvete för mycket på datorns förmåga.
Ett fint samspel mellan Mädchen Amick (Twin Peaks) och råttutrotaren ger en behaglig lunk mellan gnagarattackerna.





Brutal - Underhållande Bskräckis.
Ja den här är mer rolig än den är spännande. En psykopat i en småstad mördar brudar, gärna sådana med en rejäl sexuell aptit. En kvinnlig polis som till på köpet har en sunkig affär med byns gifte sheriff, gör sitt bästa att lösa fallet -bland annat genom att hyra in en autistisk snubbes blodhundar. Det ser roligt ut när de där blodhundarna promenerar vid sidan om, utan att så mycket som att vädra i luften.
Trots titeln är den inte speciellt brutal. Det vitsas friskt med glimten i ögat. Det råder ingen tvekan om att alla inblandade vet att det är en B-film de gör, och verkar trivas alldeles utmärkt med det.
Det gör jag med.



Dont Mess With The Zohan - Adam Sandler
Ända sedan jag hemma hos en kompis i Ängelholm för första gången såg The Wedding singer, har jag varit förtjust i Sandlers filmer och den sortens humor. Senare år har det dock slackat sig rejält mellan skratten och filmerna har saknat den där charmen från exempelvis Happy Gilmore och Big Daddy. Bögkomedin Chuck och Larry var ett ordentligt bottennapp. Så jag började titta på den här med viss tvekan.
Sandler spelar en slags superhjälteliknande agent för Mossad som spöar arabiska terrorister, dansar disco och har ett spann sköna damer i släptåg. Men egentligen drömmer han om att bli hårfrisör och drar inom kort till NY för att söka lyckan. "The zohan" är inte alls pro-israel, utan driver friskt med både muslimer, judar och hela mellanösternkonflikten. Jag kan tänka mig att den väcker ont blod lite varstans och det är ju en klar bonus. Zohan når inte riktigt de gamla höjderna, men är ett strålande stycke infantil humor för folk som inte riktigt växt upp.



Big Stan - Rob Schneider
Rob spelade också en stor roll-med den äran- i Sandlers Zohan. Big Stan handlar om en fifflare som tilldöms fängelse, fast med väntan på inställelse ett halvår. Det halvåret ägnar sig Stan åt att tränas av en mästare -David Carradine gör ett otroligt rollporträtt- för att slippa bli våldtagen analt på kåken. Det är lika korkad och barnsligt som vanligt och gillar du inte Schneider ska du definitivt hålla dig långt borta. Själv gillar jag den lille Rob och tyckte Big Stan -liksom Zohan- var ett lyft jämfört med senare års filmer, även om den inte riktigt håller rakt igenom. 





 

Ja mina vänner...
Idag är min lilla Skräckfilmstävling så avgjord. Förra tävlingen lockade till sig hela sjutton bidrag, varav inte alla kan kallas seriösa. Den här gången inkom fyra bidrag men de var däremot på blodigt allvar, liksom grymt underhållande att läsa.

Så med en kort fanfar och en lätt improviserad krigsdans gratulerar jag Ingemar Roos till bidraget som hårdast fängslade mig. På typiskt Roosvis är motiveringen inte bara humoristisk och skriven direkt från hjärtat - Det är också en skakande barndomsskildring!!

Tack till de andra som ville vara med och leka.
I fet stil följer de vinnande orden:

Tjena Stewe.
Det här är ju magiskt.
Satt nyss och tänkte på The Thing.
Du förstår jag väljer den filmen som min ultimata skita-i-byxan upplevelse!
Jag måste ha varit runt en tio år när jag såg den första gången, och tro mig att jag verkligen var för ung för att se den.

Men jag hade på något sätt tiggt skjuts av min äldre syster till videoaffären, och där stod den.
The Thing.
Jag pekade och visste bestämt att det var den som gällde.
"Kan vi ta den? Jag vill verkligen ha den där!" sa jag och med stora ögon dräglade jag redan över det märkliga omslaget i blått.
"The thing.."
Min syster log ner mot mig och tänkte säkert, "Skyll dig själv skitunge" men sa bara. "Visst. Om du vill så. Men den är nog rätt läskig."
Lyckan var gjord. Syster använde sitt medelmskap i affären för att langa barnfjuden film och jag handlade tillhörande snacks i form av popcorn. Sedan bar det hemåt.

Jag var aldrig den som blundade eller drog kuddar över huvudet när jag såg läskiga saker på film/tv. (Dumt nog kanske man skulle tycka) Däremot bet jag ihop och envist insöp varenda läskig detalj, samtidigt som filmen skrämde skiten ur mig. Denna krypande stämning över polarstation och den obehagliga scenen när de galna norrmännen jagar hunden med granater och gevär.

Riktigt jävla äckligt (läs, skithäftigt) tyckte jag var när de försöker göra första hjälpen och med hjärtmassage väcka en av de skadade till liv någonstans mitt i filmen.
En stor jävla mun öppnar sig i bröstkorgen och biter händerna av doktorn! Och sedan lossnar skallen på patieneten och tentaklerna som får huvudet att bli en separat spindelliknade tingest glömmer jag aldrig. Herrejävlar det var en upplevelse.
Den natten sov jag konstigt nog utan några problem. Kanske var det i tidig ålder jag lärde mig att uppskatta skräck och rysarbiten i verk som film,böcker? Fan vet , men The Thing är en sån film jag verkligen uppskattar , då den är välgjord. Ett koncept som var vanligare förr tyvärr.

Jag hoppas min lilla berättelse förklarat åtminstonde litegrand varför jag valde The Thing och att det är den som jag är ute efter om jag vinner. Och om jag inte vinner får jag köpa den själv helt enkelt. Hehe. :)


Det slipper du göra nu. Fortsatt lycka med ditt eget skrivande och
ett stort grattis från mig Roos.
//S.

Jag läste Dödsdansen första gången för närmare femton år sedan.
Den gjorde ett enormt intryck på mig, delvis för att det var den första rena faktabok/facklitterära bok jag läste. Den fick mig att upptäcka en hel del film och litteratur jag missat och nu vid omläsningen kan jag konstatera att många av Kings slutsatser har fastnat rejält.

För jag tycker fortfarande att det är träffsäkert skrivet och emellanåt är analyserna riktigt knivskarpa. Största behållningen är Kings utgångspunkt i sin egen smak och vilka alster som färgat honom under hans uppväxt.

Däremot håller jag inte med honom i en stor del av det han skriver och jag retar mig på allt sidutrymme som upptas av hans egna alster. Visst har de varit betydelsefulla för skräckgenren, men det blir lite väl jävigt när författaren själv analyserar sina egna verk. Speciellt som han tex sågar Blattys Exorcisten, och inte särskilt ingående behandlar den strålande filmatiseringen.
Det blir med all tydlighet också klart hur många gånger den gode Stephen anpassat sig och förvanskat sina verk i försök att tillfredställa kritiker och filmbolagsfolk.

Ett stort problem är att boken behandlar skräck i film, tv och litteratur mellan 1950-1980, vilket innebär att många av de böckerna och filmerna som betytt mest för mig -född 77- hastas igenom eller behandlas i periferin. Det är intressant när det kopplas till Kings barndom som sagt, men inte annars.
För mig ger det ingen större behållning att läsa om gamla filmer och radioprogram från långt innan jag var påtänkt.

I ett av de avslutande kapiteln skriver han om autentiska våldsdåd som sägs ha inspirerats av skräck ur populärkulturen. Några år senare drog han ju som bekant in sin egen, alldeles utmärkta roman Raseri för att det påståtts att den influerat en skjutgalen elev.
Sånt gör mig bara förbannad. Det är inte böcker, film,musik eller serier som får folk att gå bärsärkargång, det är faktiskt helt andra faktorer. Det är åtminstone jag övertygad om.

Det är möjligt att människor på gränsen till sammanbrott söker sig till en viss sorts litteratur och musik, men det gör också tusentals, ibland miljontals andra och de finner i regel tröst istället för inspiration. Alla som kollar på porr går inte ut och våldtar, men vissa gör det.
Redan i den avslutande delen av Dödsdansen märks något av Kings dåliga samvete över vad han skriver om och han trasslar in sig i ett tröttsamt och ängsligt försök att förklara sig.
Varför han nu skulle det?

Sammanfattningsvis, kan jag ändå rekomendera de som är intresserade av ämnet att kolla upp Dödsdansen. Den har helt klart sina poänger. Men jag hade nog ännu hellre rekomenderat En Hantverkares Memoarer - Om att skriva som i det långa loppet betytt mer för mig personligen.
I efterhand borde jag nog ha låtit Dödsdansen förblivit i salig hågkomst som min första läsupplevelse av den sorten.

Vi vet att vi är fula

Och inte passar in

Vi vet att vi är körda

För den världen som är din

 

Vi vet att vi är ensamma

Vi vet att vi är bröder

Allt vi har är varann

och det är allt vi behöver

 

Trasiga svarta änglar

Så känner vi våra systrar

De helar och förintar

De hör när ingen lyssnar

 

Vi vet att vi förkastats

En paria

En pesthärd

Udda och utanför

Vi vet att vi är till besvär

 

Vi söker bak fasaden

Efter sånt du inte vill se

Vi gömmer oss i skuggan

och när du faller ska vi le

 

Vi jagar dig i flock

Vi törstar efter blod

Vi hugger hårt och vilt

En vrålande natthjord

 

Så tänd varnande vårdkas

När du hör våra vilsna rop

Kom systrar

Kom bröder

Låt oss möta mörkret ihop

 

 

 

Nittonhundranittiotre var inte bara året då jag slutligen gjort min tid på den själsnedbrytande instution vi kallar grundskolan. Det var även ett år för mycket annat, däribland en ovälkommen flytt från en plats jag funnit något slags sammanhang, till ett hus mitt på vischan på andra sidan landet.
Det var också det året serietidningen Dylan släpptes lös på den svenska marknaden och tog åtminstone mig med storm. Det var bra år för en skräckintresserad serieläsare på början av nittiotalet, med både Terror och Inferno på marknaden. Fanns det Italiensk skräck också? Ack du tonårs ljuva inskränkthet.


Sen som vanligt kom jag inte in i matchen förrän nummer två. Det var en lysande introduktion med episoden I Fullmånens Sken.
Dylan Dog, en privatdetektiv på det ockulta området tar sin krånglande Folkavagn och sin assistent Groucho (ja, det är verkligen Groucho Marx med ett ständigt vitsande och allt) för att dra till en flickskola i tyskland. Det känns litegrann som en ödmjuk blinkning åt Suspiria, fast beröringspunkter till fler skräckklassikerna går att skönja. Något som är genomgående i hela Dylan.
Föga förvånande försvinner unga flickor från skolan, det viskas om varulvar och Dylan och Groucho får det inte lätt med föreståndarinnan för skolan medan de gör sitt bästa för att luska runt.
Episod två i tidningen höll inte riktigt samma klass, men Grouchos kommentarer räddar det hela.

I följande nummer är det ombytta roller, det är episod två -de mordiska stadsborna - som är den stora behållningen. På de mest grymma vis börjar till synes helt vanliga svenssons kötta varandra. Ingen förklaring till blodbadet står att finna, och Dylan kallas snart in.





Fast det är i nummer 4 det verkligen hettar till.
Episoden Dödens natt inleds med hur en blind flicka vid namn Leonora går omkring och bit för bit upptäcker att hela hennes familj och alla anställda på godset är brutalt slaktade. Alla utom den enorma, abnormala stallpojken Damien.
Sexton år senare rymmer Damien från psyket där han sitter inspärrade och den blinda Leonora tillkallar Dylan.
Luigi Piccattos teckningar är helt superba i den här episoden och den blev en omedelbar personlig favorit.
Episod två -Skymningszonen- håller även den allra högsta klass, fast historien är något mer lågmäld. På sitt sätt faktiskt vacker.

Dylan 5 inleds med den fantastiska sci-fi/skräckskildringen Alfa och Omega. En väldigt mörk och (tro det eller ej) gripande berättelse. Ett mästerverk i genren.
Liksom Episoden Bakom Spegeln i samma nummer.
En väldigt obehaglig serie, faktiskt i mitt tycke en av de mest skrämmande jag läst. Det hela inleds med en maskeradfest, där värdinnan kommer ned till salen utklädd till liemannen. Under tystnad går hon omkring bland festdeltagarna och vidrör vissa, innan hon låter masken falla och deklarerar att det hela var ett skämt. Men snart börjar en efter en av de vidrörda festdeltagarna dö, inte sällan på vis som speglar deras personligheter eller deras dolda synder.
Ett mästerverk i såväl ord som bild.

Sedan var det roliga slut i och med nummer sex. Dylan fortsatte gå i Seriemagasinet ett tag, men det hade jag ingen aning om så jag missade hela grejen. Men än idag läser jag regelbundet om de hundrasidiga utgåvorna.
De sista två episoderna är mer roliga än vad de är skrämmande, fast de är helt klart läsvärda ändå.
Året innan Dylan lades ned hade min favoritblaska Inferno gått i graven och året innan dess hade även Terror somnat in, en tidning som bland annat innehöll helt utmärkta Hellraiserserier.
Därmed försvann alla skräckserietidningar från den svenska marknaden.

För gott?

Så mina vänner...
Ibland är man alltför snabb på avtryckaren, som gamle Billy The Kid brukade säga.
Idag exploderade så äntligen nya numret av Eskapix i min brevlåda, efter en mindre försening.

Det känns inte lika stort som första gången jag blev publicerad... Det känns större!
Det är en nästan ogreppbar ynnest att få medverka i den fetaste skräckpublikationen, Sveriges pulpiga svar på Weird Tales

Och vilken uppställning;
Camilla Jönsson , Gunnar blå, karl smuts, FG och Lovecraft. Ska bli oerhört spännande att läsa!
Så skynda och införskaffa ditt eget exemplar, imorgon kan det vara för sent.
Alldeles..
Alldeles för sent...

Sworn to the Dark..

Jag lyssnar just nu på Morbid Angel.

Det var det första bandet jag upptäckte inom den hårdare metalgrenen, faktiskt genom MTV. Det var innan MTV blev en renodlad Rnb-hiphop-dokusåpakanal.
Låten hette God of Emptiness
Jag tyckte det var en så jävla elak text och titel. Diabolisk ondska i musikalisk form liksom. Videon var mörk och olycksbådande.
Den håller faktiskt ännu.


Efter ett tips från trevlige Pål Eggert, var jag häromdagen på biblioteket för att beställa ett helt gäng Seriealbum, allt från Elektra Assasin till Berserk volym 1. Sparar man en slant, tänkte jag lite flummigt -då jag varit i farten att beställa lite serier.
Men det verkar skita sig. Det är tydligen få bibliotek som skickar böcker mellan varandra, och då i regel de större till de mindre. Exempelvis fanns Uzumaki volym två i stenungssunds bibliotek, som inte var sugna att dela med sig.
Nåja, nästa löning blir rejäl så det är väl bara att klicka sig in på ad libris.
Tack ändå Pål, det var värt ett försök.


Jag läser än en gång Dvärgen av Pär Lagerkvist. En av svensk litteraturs stora stunder.

"De går omkring högresta och oberörda, med sina släta ansikten som inte uttrycker någonting som helst. Men det finns alltid inom dem någonting annat, som de inte låtsas om, de lever utan att veta det samtidigt många slags liv. De är så underligt undandolda och osammanhängande.

Och de är vanskapta utan att det alls syns något på dem."

Jag fick Lennart Svenssons novellsamling Eld och Rörelse idag, signerad och allt. Det tackar man för, allra ödmjukast. Får se när recension kommer.

Jag fick även levererat Spiderman-trilogin i snygg deluxe-box plus Dario Argento-boxen (8 filmer plus en dokumentär) från Ginza idag. De har jubileumsrea, så jag fick hela rasket för halva priset. Plus på faktura, vilket är guld värt så här tiden innan löningens förbannade välsignelse.

Idag började jobbet. Kanske kommer bloggen att uppdateras mer sällan, kanske inte. Det riktiga skrivandet står still för tillfället. När jag väl sätter mig kommer det bara ett inlägg.

 

Sånt är livet.